Det var längesen det var såhär gött att komma hem till Arvika. Det är så mycket negativa tankar som pluppar upp när jag tänker på staden Arvika. Egentligen inte staden i sig men alla dess mörka små hemligheter och allt folk och allt inskränkt som bara får en att vilja fly. Jag ville fly och det gjorde jag. Tog mitt pick och pack med två underbara vänner och drog till landet i väst. Nu när man själv inte bor här längre så kan man se saker och ting på ett helt annat sätt. När jag satt i busskuren vid tågstationen och väntade på bussen som skulle ta mig till bushen så kunde jag inte annat än att le. Jag såg tanten med kryckan som inte kan prata, hon som har färgat rött och hår och går runt och väser. Pundarkvinnan som var på väg till de offentliga toaletterna nedanför systemet för att komma på "rätt" bana igen. I var och varannan bil som åkte förbi så var det kända ansikten. 

Det är ju faktiskt inte bara negativt att vara härifrån. Jag tycker att småstäder har en charm som inte kan fångas i storstäder. Jag tycker det är skönt att gå på stan och bli igenkänd, ta en fika på sunday med bästa vänner, hänga i strandparken över några öl. Vara med min underbara familj och ta promenader i skogen. Allt det där älskar jag, men man kanske uppskattar det mer när man inte längre lever i det. Att ha distans till saker och ting är en himla bra grej tror jag. 

Att komma hem till familjen och bli mött av en stor kram, puss och ett leende från min minsta syster och sedan krama om mamma, pappa, Joëlle och Nicolas, det var så härligt, jag börjar nästan gråta i skrivande stund för att jag älskar dom så otroligt mycket.

Jag har varit borta i tre veckor men det känns som mer. Jag har verkligen flyttat hemifrån på riktigt nu och det känns faktiskt. Jag har verkligen sett fram mot att komma hem och jag känner mig otroligt glad och lite överraskad över att det känns som det gör. 

I morgon är det begravning för mormors syster. Jag ska sjunga i kyrkan. Till en början tänkte jag inte så mycket på det men ju närmare det kommer så blir jag mer och mer nervös. Man måste vara mentalt förbered inför en sådan speciell spelning. Det krävs mycket av en själv för man vill göra sitt bästa, ge en vacker gåva till sörjande och jag har väldigt höga förväntningar på mig själv att det ska bli så bra som möjligt. Jag har sjungit på två begravningar förut. En av de gångerna var på min farfars begravning. Jag visste från den stunden han försvann att jag skulle sjunga. Jag ville det otroligt mycket och det var inte frågan om; orkar jag? Jag sjöng och spelade amazing grace för jag vet att han ville att jag skulle sjunga den. Han sa det till mig en gång för längesen och jag glömde inte. Jag gav den finaste gåvan jag kunde ge honom och den känslan är så ljuv och fridfull så att det är värt att gå runt och vara spänd och nervös en stund.  

 

maya

4 september 2009 13:03

åååh! tanten med rött hår är ju Gerd! hon brukade alltid komma in på jobbet, väsa fram att hon skulle ha långa röda level & gjorde alltid tummen upp hon fick dem! en kömpis dä.

 

Julle

7 september 2009 07:14

fint inlägg céline, tänker på dig, hoppas att det gick bra på din spelning och att begravningen var fin. puss

http://www.juliariordan.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har äntligen gjort det. Jag har bytt till blogg.se. Det innebär att jag kommer fortsätta skriva precis så som jag gjort, öppet och ärligt men med fler bilder och annan layout. Nu måste ni bara gå in på en annan hemsida så här är den:  http:/...

En dubbelsäng, en lillasyster, massa täcken och kuddar och en fin spellista på spotify spelandes. I det läget är jag just nu. Noa väckte mig för lite mer än en timme sen. Hon småpratade och fick tag i strömbrytaren till taklampan så det var bara att ...

I´ve got big plans for you my blog. Det kommer snart bli förändringar om mina planer går som planerat.    Nu är jag i Sverige, hemma hos familjen, härligt! Jag saknar dock mina sambos. Det är sjukt gött att ha två familjer alltså.    I morrn ...

Så här har min eftermiddag/kväll sett ut:   Softat i fåtöljen med datorn i mitt knä tillsammans med lina Fixat musik till lovely iPod Packat inför hemresan i morrn Tvättat Klaras sår (hon har tagit bort leverfläckar och det är otroligt synd...

Jag hatar råttor. Jag har stött på en hel del små kryp här i Oslo. Vid våran ingång, på väg till jobbet och nere vid älven. Förut när jag nyss var hemkommen från jobbet, satt jag i vårt stora fönster och kollade på utsikten (parkering, älv, byggnader...