Hej jag heter Céline och jag är beroende. Jag har aldrig varit så lidande av det, inte förrän nu. Om ni hade frågat mig för ett år sedan om jag hade ett beroende hade jag nekat. Jag har nu insett att det är mycket värre än vad jag någonsin kunnat tro. Närhet kallas min drog. Bekräftelse är en annan jag tar till när närhet fattas på marknaden. Jag kanske inte missbrukar det på ett onormalt sätt men om jag inte får min dagliga dos så blir jag frustrerad. Jag känner mig ensam och hopplös och finner ingen ro. Jag missbrukade närhet under nära två års tid och det är inte förrän nu jag känner enorm abstinens. Vissa dagar känner jag mig stark, tror jag klarar allt men i bland när suget blir för stort känner jag mig så otroligt ensam. Denna drog är inte dödlig på något sätt, den är faktiskt riktigt bra för oss människor. Det är när vi plötsligt blir utan som vi känner oss halva och ej fulländade. För min del är det jobbiga att jag blandar i hop sug efter närhet med en viss person. Jag tror jag saknar en viss människa när jag egentligen bara behöver en kram. Jag glömmer att källan till den närhet jag fick inte gör mig lycklig, beroende men inte lycklig. 

Kärlek, närhet, bekräftelse, lycka och alla de andra känslodrogerna i våra liv ger oss rus som gör att vi strävar efter mer och de tillfredsställer oss. Vi ska vara beroende men det ska inte göra så vi gör dumdristiga saker bara för att få känna det där som gör oss glada och nöjda för stunden. Känn med hjärtat och tänk med hjärnan men låt dem lyssna på varandra en stund innan du handlar, det blir bättre för både dig och människor runtom dig.