Jag är fruktansvärt pedant. Det började när jag var liten, jag älskade att städa hela huset och baka bullar tills mamma och pappa kom hem. Att se deras glada miner när de öppnade dörren och kände doften av nybakat och dammråttorna lyste med sin frånvaro. Mitt favoritområde var badrummet. Skura bort beläggningar i badkaret, putsa spegeln, tvätta handfatet, dammtorka hyllorna, tvätta toaletten och ställa tandkrämstuberna och tvålburkarna i storleksordning. Jag älskade när det blänkte och luktade citrus-tvättmedel i hela badrummet, att verkligen kunna se skillnad när man lagt ner så mycket arbete. Jag har blivit lite lugnare på städfronten, trodde jag. För nu när jag bor i kollektiv märker jag hur pedanten i mig vaknar till liv. Jag mår psykiskt dåligt av att känna smulor under fötterna när man går in i köket för att göra sig sin gröttallrik, att se en ostbit ramla ner i soffan samtidigt som Klara tar ett bett av sin smörgås. Det hugger i hjärtat, fingrarna börjar klia och jag måste hålla mig för att inte skrika rakt ut. Ni tycker kanske att jag överdriver en gnutta, och det gör jag lite men det är ändå den känslan jag får av att det är stökigt och skitigt. Jag kan inte riktigt slappna av och må gott i smuts, så är det bara. 

Så i dag, innan jag kunde göra i ordning mig, skurade jag vårat ÄCKLIGA badrumsgolv med hjälp av en liten tvättsvamp, duschen och mina händer. Jag har även tagit disken och ska även dammsuga efter att jag varit ute och tagit en promenad i det otroligt vackra vädret. 

Jag skulle verkligen vilja bo med mig själv (en sån som jag) om jag bodde i ett kollektiv! 

Jag längtar tills Linn kommer hem. Då ska vi dricka vin, göra oss fina och laga mat innan det är dags för utgång. Det kommer bli fett.