När började tiden gå i vanlig fart igen? Jag har tyckt att tiden här i Oslo har gått sjukt snabbt, man hinner knappt vänja sig att gå upp tidigt på morgonen förrän det är helg igen. Jag har haft svårt att hålla isär dagarna eftersom allt bara flytit på. Den här veckan däremot går inte alls snabbt. Kanske för att jag vill att det ska bli fredag så att man kan sätta sig på tåget och åka hem till bushen och relaxa eller kanske för att man börjar vänja sig vid livet här. Tanken på att jag ska ha alarmet på 05.20 i två dagar till är inte kul.. JAG VILL SOVA!!!

Jag åt godaste maten på länge förut som käre fredrik gjort till oss tjejer. Det blev pastasallad med mozzarella, pesto, gurka, paprika, parmaskinka och rödlök. Till det hade han gjort en fetaoströra med creme fraiche, rödlök och pesto. Det är killen som vet hur kvinnorna ska tas det. Så ni som tänker komma och bo i vårat lilla kollektiv, nu vet ni vad ni har att leva upp till.

Jag har varit och tränat i dag igen, dock inte lika kul idag. Lite rolig syn när jag står och trängs vid vikterna bland alla uppumpade, solariebruna hunkies och lyfter skrot. I dag var det helt sjukt många sådana på gymmet. Jag har aldrig fattat grejen med att stöna som om man antingen lättar på trycket på toan eller i sänghalmen. Jag blir distraherad och stör mig otroligt. Så, om gymstönare vill ha uppmärksamhet så kan ni väl skrika: TITTA, titta på mig vad jag kan lyfta! Istället för att låta som att ni skiter.

Jag är otroligt seg i kroppen och det blir till att komma i säng tidigt i kväll, men först vänner as usual.

Att höra sanningen, som man redan vet om kan ändå göra lite ont. Jag läste nyss ett vackert mail från en vacker vän. Jag hade rysningar hela tiden när jag läste det. Båda glada och ledsna och rysningar. Jag blev väldigt känslosam för det stod saker där som jag gjorde mig helt varm i kroppen, jag är tacksam för att jag har sådana fina och sanna vänner. Jag blir älskad av de mest underbara personer och jag älskar dem till tusen tillbaka.

Sedan kom den där känslan över mig, den där som gör att kommer i håg hur svag och blind jag var. Hur jag drog mig i från de närmaste för att få vara själv i mitt egna mörka. Att jag faktiskt betedde mig orättvist mot dom som bara ville mig väl. Det är väl så att när man själv inte orkar inse brister och fel så vill man inte heller höra om dom från andra. Speciellt inte de som känner en bäst och som antagligen har rätt. Jag klandrar inte mig själv nu, gjort är gjort och kommer aldrig mer igen. Det är bara gammalt som susar förbi, och innan det fortsätter vidare så reflekterar jag lite. Det är bra att göra det kan jag tro, så länge man inte fastnar och försöker förstå saker som inte går att förstå. Låt det komma men låt det också gå. Det får bli mottot för dagen.