Jag fick en liten rush alldeles nyss. Jag gick på toa, hämtade min penicillin och fotade min lilla sjukhörna, jag menar ni måste ju se hur jag har det om dagarna. När jag då äntligen kommer tillbaka ner så finner jag inte kamerasladden och då blir allt plötsligt väldigt jobbigt. Jag får i stället förklara den. Jag ligger nerbäddad i soffan med typ 5 kuddar bakom mig, över mig har jag mitt duntäcke med mitt gamla påslakan från 3:an där det står I love you med skrivstil och hjärtan all over. Örngottet har också ett romantiskt tema, på ena sidan står det puss och på andra sidan står det kram. Allt för att göra min vardag lite mer uppmuntrande. Jag kan dock tycka att allt bara känns annu mer ensamt.. jaja, datorn är med mig och ligger för tillfället i tryggt förvar i mitt knä, den och mobilen har varit mina armar till världen där ute.

Jag mår ostabilt men febern är nästan helt borta och det enda jag behöver nu är att äta och dricka, MYCKET. Synd bara att jag har en känslig mage som gör livet lite svårare men jag har ju ingen brådska någonstans!

En molande känsla förföljer mig (nu pratar vi inte om en uppsvälld mage) och det stör mig. Varför kan inte jag vara lite mer spontan? inte oroa sig för så mycket? Jag ser ofta allt det jobbiga och negativa i saker och ting och det är fruktansvärt störande och är ett stort hinder för mig. Om någon månad kommer det antagligen kännas bra igen men just nu vill jag inte. Verkligen inte..

Dagens solstrålar: Stina och Mirja som kom hit (stina är ju nu vuxen med körkort och grejer) och hade köpt med en piggelin till mig! Otroligt sött av dom, tack!

Det kan inte vara nyttigt att vara sängliggandes för länge. Varken för kropp eller själ. För nu, efter några dagar tillbringandes i liggande position så börjar ångesten krypa på. Det är inte nog med att man tycker synd om sig själv för att man är sjuk utan man börjar tycka synd om sig själv för en massa andra saker också, som att det inte vore nog.

Jag har gått vidare efter tråkiga händelser, mått förvånansvärt bra, men det är nu som saker kommer i kapp mig. Jag vet att jag har det bättre nu (utan dig) men man måste ändå bryta i hop för att sedan gå vidare, jag bröt ju aldrig riktigt i hop..

Just nu ligger jag i soffan (uhh könstigt) och mår allmänt illa. Jag har faktiskt börjat äta lite smått och kroppen är inte van det så den gör uppror just nu. Lika bra att ligga kvar här och dega ett tag till, eller? Det finns ju en piggelin i frysen!