Jag har en pappa. Han heter Tore och är 47 år. Min pappa gillar att spela trummor, äta god mat, greja med datorer och baka bröd. Men det han tycker mest om av allt är att umgås med sin familj. Han har fem barn och en bedårande fru som han älskar mest av allt i hela världen, det är hans ögonstenar, allihopa. 

Jag och min pappa är väldigt lika när det kommer till många saker. Vi har båda ett temperament som heter duga och vi är lika stöniga båda två. Vi har båda ett stort musikintresse och vi älskar att ha sista ordet.

Att vara lik någon gör att man kommer helt otroligt bra överens ibland, och ibland kan vi ryka i hop så att luften skakar mellan oss. Jag kan inte komma på någon som jag kan bli så arg och förbannad på som pappa men jag kan heller inte komma på någon som jag känner så stor trygghet och värme hos (eller jo, mamma förstås). Min älskade far kommer aldrig någonsin svika mig, han kommer aldrig någonsin lämna mig. Han kommer alltid finnas där, vad som än händer, hur dum jag än är. Vad jag än tar för mig här i världen kommer han stötta mig till hundra procent och vara lycklig för att jag är det. Pappa jag älskar dig otroligt mycket, av hela mitt hjärta, jorden runt och tillbaka. Jag vill tacka för allt du lärt mig och för att du alltid finns här för mig, för mamma och för mina syskon. Puss kram och massa kärlek från din dotter Céline.               

Kvinnorna i ditt liv (har tyvärr inga bilder uppladdade på killarna) 

Guitarhero, öl, trötthet och städning. Det får bli mina ledord för den här helgen. Jag har haft en trevlig helg och det har varit skönt att vara lite ensam faktiskt även fast jag saknar mina sambos nu. Lina har ju varit här men hon har ju jobbat kväll hela helgen och ska göra det även i dag. 

Skriver med min syster på facebook. Hon berättar att det luktar nybakat bröd eftersom pappa bakar och att hon och mirja snart ska baka en liten kaka till pappa på fars dag. Jag älskar söndagar hemma i bushen hos familjen och om jag fick välja så skulle jag gärna vara där, om än bara för dagen. Jag längtar så jag nästan spricker till nästa helg. Jag åker hem på torsdag efter jobbet och ska passa Noa hela helgen eftersom mamma och pappa åker till Budapest. Jag ska ta henne till dagis på fredag om jag behöver åka in till stan och göra ärenden. Sen ska vi bara mysa, leka och ha det helt underbart hela helgen. På lördag blir det mys med kära vänner. Jag saknar er där hemma, ni vet vilka ni är. Det kommer finnas mycket att prata om och jag ser verkligen fram emot att få lyssna på allt som händer i era liv. 

Nu ska jag komma på något vettigt att göra. Jag funderar på att gå till gymmet och slappträna lite, dvs gå runt, lyfta lite skrot, stretcha lite och hänga allmänt. Det blir nog göy, om jag orkar ta mig dit. Jag menar, det är ju ändå typ 300 meter dit. 

Varje gång. Varje gång jag ser the notebook så blir jag lika jäkla kärlekskrank. Vad är det med denna film? Typiskt att jag måste sätta på den en lördag eftermiddag när jag är lite sliten och ensam hemma i lägenheten. Såklart ska jag lägga mig i soffan med en filt över mig och småböla lite då och då. If you´re a bird I´m a bird.. SERIÖST, finns det såna killar på riktigt? Finns sådan kärlek på riktigt? Jag vill hoppa in i datorskärmen, putta bort vackra Rachel Mc Adams och kasta mig i famnen på Ryan Gosling och kyssa honom ljuvt. Det vill jag göra. Vart finns du min Noah? 

Nej nu måste jag få tankarna på andra håll. Det får bli en promenad och sedan matlagning. Jag ska äta något riktigt jäkla gott här i min ensamhet. Jag ska prata högt för mig själv (á la Linn) och berömma mig själv för hur duktig jag är på att laga mat, i brist på annat folk som gör det liksom. Det känns faktiskt lite wierd att vara själv i Oslo en lördagkväll. Lina slutar jobba vid elvatiden och då blir det nog en öl ute på byn och innan det så blir det guitarhero hos Ola och gänget, precis som i går. 

Om du någon gång behöver lite uppmuntran, typ ben & jerrys cookie daugh eller något liknande fast inte har det hemma, då har jag en perfekt liten efterrätt, en tröstklubba. Smält lite smör i micron och blanda sedan ner socker, havregryn och mjöl. Det blir som smuldeg och är skitgott att bara äta som det är. Jag var tvungen att pausa filmen innan sista scenen och blanda i ordning lite för att det inte skulle kännas så ensamt. Haha jag behöver nog lite sällskap, men först, mat!

Jag ogillar inte mitt jobb. Jag hatar däremot mornarna. Jag har aldrig haft något problem att gå upp på morgonen, det är helt enkelt bara att ta sig i kragen, dra bort det sköna duntäcket från sin varma nyvakna kropp och svinga sig över sängkanten. Lätt som en plätt. När det däremot är kolsvart ute, iskallt i rummet och man känner att det inte är hälsosamt att kliva upp för att det är så tidigt, DÅ är det inte kul alltså. Jag tänker ofta på morgonen "jag vill inte gå till jobbet" men egentligen är det ju bara att jag inte vill gå upp. Jag har i veckan varit otroligt omotiverad att gå upp, det har varit förjävligt, men när jag väl kommit till jobbet har det känts desto bättre.

Min chef har startat en liten tävling mellan mig och Toraaj som är färskvareansvarig. Vi kollar varje dag hur mycket procent varje avdelning säljer för dagligen. Vi kör hela november och den som vinner kommer få en liten premie, vet inte vad det är än men det blir väl presentkort från ICA eller nått. Jag vann i går med 10,1% mot 9,8%. Först tyckte jag hela den här tävlingsgrejen var lite för goofy för mig. Jag går till jobbet, gör det jag ska göra och går sedan hem. Men efter två dagars tävlande känner jag hur tävlingsmänniskan växer sig större och större. Jag ska vinna! Jag ska krossa Tooraj, han ska få stryk. Om jag inte får slå honom fysiskt så får jag väl göra det på annat sätt liksom (oj nu var jag dum men vissa stör man sig på lite mer än andra bara, sånt är livet). Så nu när jag lägger upp frukten, tvättar och gör det fint på min lilla frukt och grönt avdelning, gör jag det inte bara för att det ska bli gjort utan för att jag ska VINNA!

I dag har jag varit på ett nytt pass, StramOppPuls. Det var både kondition och styrka, perfekt om man inte har motivation till att gå själv i gymmet. Jag har redan träningsvärk, luktar fortfarande svett och jag känner att jag lever, sweet!

Det snöar lite, duggsnöar. Vintern närmar sig, 2009 börjar faktiskt gå mot sitt slut och jag tänker, vad hände? Det har hänt så mycket det här året. Jag har tagit studenten, brutit upp från ett långt förhållande, flyttat till ett annat land och fyllt värdelösa 19 år. Mitt liv har ändrats så mycket på så kort tid. Den 4 Juli sa jag hejdå till mitt gamla liv och tvingades in i ett nytt. Först var jag i någon dvala där jag bara ville tillbaka, tillbaka till trygghet och gamla mönster. Jag tyckte att det var mycket lättare att leva ett halvt liv där självömkan var min bästa vän och klumpen i magen gjorde mig mätt. Då trodde jag faktiskt inte att man kunde bli helt lycklig. Jag tänkte att det är väl så här det är att leva. Att vara orolig, att ha ångest och känna att något är fel, att brista i gråt och känna nu får det fan vara nog men inte våga göra något åt det. Efter någon månad kände jag mig som en ny människa, inget kunde längre stoppa mig, det var dags att börja leva, på riktigt! Jag har ändrat mitt tankesätt, gått vidare och lärt mig så mycket på vägen. Det finns såklart fortfarande stunder då jag tycker fruktansvärt synd om mig själv, känner mig ensam, men jag fastnar inte längre och det är väldigt viktigt. Jag kan i bland känna att jag inte har någon riktig grund  mitt liv, det är något som jag bygger på för var dag som går. Jag blir starkare, stabilare och mer Céline. Jag är ju fortfarande jag, oroar mig och stressar upp mig för småsaker, tänker alldeles för mycket på allt och alla och blir lätt deppig (men lika snabbt glad igen). 

2009 har hittills varit otroligt lärorikt och jag ångrar inget, klandrar ingen, utan ser bara framåt mot nya äventyr. Det blir göy!

Sjukt tråkigt att skriva/läsa om vädret. Men jag måste bara säga att det är helt otroligt tråkigt väder ute. Det är så mörkt och blött och dassigt som det bara kan bli. Det enda som skulle kunna göra det värre är om det börjar snöregna så att det blir slaskigt också. Jag är en vädermänniska och blir lätt påverkad, humörsmässigt, av hur vädret är. Blåser det mycket blir jag orolig, åskar det får jag ont i huvudet och kroppen. Är det högtryck med frisk luft blir jag pigg och sprallig. När det är sånt här höstväder blir jag trött och sugen på att sitta uppkrupen i soffan med en varm pläd runtomkring mig och en kopp rooibos té och bara vara. Jag känner mig inte helt frisk i kroppen och går därför inte och tränar i dag heller. Jag har gjort det misstaget flera gånger att jag tränat även fast jag varit halvkrasslig och sedan blivit liggandes i flera dagar, ingen bra skit. 

I går fick jag ett samtal från SATS. Jag ska på intervju där för att ev. få ett jobb som barnpassare där. Det blir i så fall varannan söndag, perfekt för mig som älskar barn, vill jobba lite helg och dessutom då får gratis SATS kort. 

Kom nyss och tänka på en gammal favoritlåt som jag lyssnade på väldigt mycket förr. Diary av Alicia keys. Unplugged versionen där körkillen wailar loss är himla bra. Kolla in på youtube. 

Fan, jag är inte sjuk. Jag skulle göra så mycket för att ha lite hosta och kanske lite feber, bara för att få krypa upp till Linn på loftet igen och sova tills man vaknar av sig själv. Med min grymma självdisciplin har jag i alla fall lyckats klä på mig, sminkat mig och ätit min stora gröttallrik så nu är jag ju egentligen fit for fight men kroppen skriker NEJ NEJ NEJ i dag. Bajs.

Jaha. Då satt man än en gång här med tårarna i ögonen, brustet hjärta och en klump i magen.

Ross och Rachel gjorde nyss slut.