Jag är inte stabil. Jag mår inte dåligt men jag mår inte bra. Jag är inte ledsen men inte heller speciellt glad. Det som om jag svävar en bit över marken, inte riktigt landar någonstans. När jag är i Oslo längtar jag hem, att bara få ta det lugnt hemma och slippa tänka på något men när jag kommer hem så känner jag mig stressad. Det är så många jag vill träffa och så mycket jag vill hinna göra. När det är dags för att ta tåget hem till Oslo så känner man bara för att stanna kvar. Nu när jag sitter här uppkrupen i fåtöljen med Linn och Klara så känns det ju faktiskt riktigt bra ändå. Jag behöver lära mig att ta en dag i taget och inte tänka så jäkla mycket. Lättare sagt än gjort men jag ska i alla fall försöka. Ett liv där man mår lite mitt i mellan är inget för mig. Jag vill vara lycklig i min vardag och det ska jag bli!

Helgen lider mot sitt slut och jag känner mig inte alls utvilad. Det har varit en bra helg men som alla andra gick den alldeles för fort. I fredags blev det röj hemma hos Ican som jag saknat så mycket. Vi började soft med pizza och gick sedan på hennes bag-in-box tillsammans med Linn. Fredrik, Pettson och Olle kom också för bi och vi dansade och pratade. Discokollektivet blev nästa hållplats innan jag och Linn tog taxin hem till henne. För er som känner Linn vet ni hur dryg hon blir efter ett glas eller två. Hon säger saker innan hon tänkt (även om hon tänkt igenom det och tycker det verkar som en dålig idé så säger hon det ändå) och är inte rädd för att trampa på någons tå. Lite jobbigt i bland kanske men oftast väldigt underhållande så länge man själv inte får någon kommentar när man vänder ryggen åt. På väg hem till Linn i taxin så skulle hon förklara vägen. Det kom ut i följande mening: Kötta höger här framme in i köttgrötta.. Varpå taxichauffören svarar; Men vad säger ni? (blanda inte in mig i det här tänkte jag då). Jag dör lite av skrattet som jag försöker kväva och slänger mig ur taxin direkt när den stannat. Linn tänkte att han inte skulle fatta vad hon menade, vilket jag inte kan förstå, men kul var det i alla fall. Vi tog oss en macka och skrattade åt Arvika Nyheters notiser. "Bil bucklad av ett äpple" snodde första platsen framför näsan på "Kläder stulna ur tvättstuga". Det säger ganska mycket om hur stor en stad om man läser dess lokaltidning. 

Nu sitter jag och är sjukt trött eftersom jag var uppe tidigt och sjöng i kyrkan tillsammans med Joëlle. Det är så kul att sjunga med min syster för hon är så duktig och vi känner varandra så bra så vi blir lätt synkade. 

Det kommer nog ett senare inlägg om en massa annat som jag har i huvudet men nu vill jag spendera mina sista timmar i Sverige på ett bättre sätt än framför datorn. 

När började tiden gå i vanlig fart igen? Jag har tyckt att tiden här i Oslo har gått sjukt snabbt, man hinner knappt vänja sig att gå upp tidigt på morgonen förrän det är helg igen. Jag har haft svårt att hålla isär dagarna eftersom allt bara flytit på. Den här veckan däremot går inte alls snabbt. Kanske för att jag vill att det ska bli fredag så att man kan sätta sig på tåget och åka hem till bushen och relaxa eller kanske för att man börjar vänja sig vid livet här. Tanken på att jag ska ha alarmet på 05.20 i två dagar till är inte kul.. JAG VILL SOVA!!!

Jag åt godaste maten på länge förut som käre fredrik gjort till oss tjejer. Det blev pastasallad med mozzarella, pesto, gurka, paprika, parmaskinka och rödlök. Till det hade han gjort en fetaoströra med creme fraiche, rödlök och pesto. Det är killen som vet hur kvinnorna ska tas det. Så ni som tänker komma och bo i vårat lilla kollektiv, nu vet ni vad ni har att leva upp till.

Jag har varit och tränat i dag igen, dock inte lika kul idag. Lite rolig syn när jag står och trängs vid vikterna bland alla uppumpade, solariebruna hunkies och lyfter skrot. I dag var det helt sjukt många sådana på gymmet. Jag har aldrig fattat grejen med att stöna som om man antingen lättar på trycket på toan eller i sänghalmen. Jag blir distraherad och stör mig otroligt. Så, om gymstönare vill ha uppmärksamhet så kan ni väl skrika: TITTA, titta på mig vad jag kan lyfta! Istället för att låta som att ni skiter.

Jag är otroligt seg i kroppen och det blir till att komma i säng tidigt i kväll, men först vänner as usual.

Att höra sanningen, som man redan vet om kan ändå göra lite ont. Jag läste nyss ett vackert mail från en vacker vän. Jag hade rysningar hela tiden när jag läste det. Båda glada och ledsna och rysningar. Jag blev väldigt känslosam för det stod saker där som jag gjorde mig helt varm i kroppen, jag är tacksam för att jag har sådana fina och sanna vänner. Jag blir älskad av de mest underbara personer och jag älskar dem till tusen tillbaka.

Sedan kom den där känslan över mig, den där som gör att kommer i håg hur svag och blind jag var. Hur jag drog mig i från de närmaste för att få vara själv i mitt egna mörka. Att jag faktiskt betedde mig orättvist mot dom som bara ville mig väl. Det är väl så att när man själv inte orkar inse brister och fel så vill man inte heller höra om dom från andra. Speciellt inte de som känner en bäst och som antagligen har rätt. Jag klandrar inte mig själv nu, gjort är gjort och kommer aldrig mer igen. Det är bara gammalt som susar förbi, och innan det fortsätter vidare så reflekterar jag lite. Det är bra att göra det kan jag tro, så länge man inte fastnar och försöker förstå saker som inte går att förstå. Låt det komma men låt det också gå. Det får bli mottot för dagen. 

Jag gillar att springa! Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva, och verkligen mena det. För er som läser min blogg regelbundet så hänger ni med på att jag sprang på rullbandet i en timme förra veckan. Jag var otroligt nöjd över mig själv men samtidigt så visste jag att jag inte kunde leva på det hur länge som helst. Om jag inte gjorde om det inom en snart framtid skulle det förbli en engångsföreteelse. Så, i dag efter jobbet gick jag raka vägen hem för att hämta träningskläder och gick sedan till SATS där rullbandet stod och väntade på mig. Jag kände mig taggad och tävlingsinriktad, jag ville springa mer än 8.3 km på en timme. Svetten rann på i vanlig takt och jag blev rödare och rödare i ansiktet OCH jag slog mitt rekord! Jag var på bandet i h och 10 min och kom upp i hela 9.36 km! Kanske ovärd information men jag är stolt över att jag kommit i gång bara, that´s all.

Jag undrar hur många timmar jag suttit framför tv:n och kollat på vänner? Det är i alla fall vad jag gör precis just nu och troligen kommer fortsätta med tills jag går och lägger mig, så, ha en bra kväll allihopa.

Julia, du skulle vara perfekt att bo i hop med! Du har rätt i att vi ska bo tillsammans någon gång. Jag saknar dig vet du, jag saknar din vitlöksdoft på fingertopparna och våra fantastiska middagar som vi brukade göra efter att vi varit på badhuset och gymmat. Jag saknar dina skrattanfall och dina röda blommiga kinder. Jag saknar dina kramar och dina vackra ord som gör mig varm. Det är så skönt att veta att du har det bra i nz, du har det så roligt där borta och tiden kommer bara rinna iväg. Så innan du hunnit blinka så sitter du tillsammans med ganget, visar bilder, äter chips och pratar om allt mellan himmel och jord. Det kommer bli great!

Det kan ju faktiskt inte bli bättre. Att äta sushi en söndagskväll när man är sliten sen gårdagen, hungrig och allmänt sugen på något gott, det är fantastiskt! Jag hade inte prövat sushi innan jag flyttade hit till Oslo. Jag har ju verkligen gått miste om någonting i mitt liv. Det är den perfekta maten om man vill få sitt saltbehov stillat och samtidigt känna att man äter något fräsch, lätt. Jag och Linn beställde in tre extra bitar var efter våran 10 bitars tallrik var slut, perfekt!

I går var en kul kväll, jag och Linn styrde byn allmänt. Vi hann med mycket, förfest hos Linns arbetskamrat, strosning på karl-johan, hang med en fransman och en holländare, cafe 33 med arbetskamrater till mig, skönsång längs grünerlökkas gator, och tillslut varma smörgåsar och öl väl hemma. 

Jag älskar söndagar. De är så kravlösa på något sätt. Man kan sitta inne och ha vänner-maraton, äta choklad och hänga framför datorn utan att få dåligt samvete för att man inte gör något vettigt. 

Dagens sanning. 

Jag hatar att göra människor ledsna. Jag hatar att känna mig taskig, känslolös och kall. Jag vill vara alla till lags och kan i bland glömma bort mig själv och göra saker som jag egentligen inte alls vill bara för att göra andra glada. Jag vill aldrig mer leva för någon annan, jag vill aldrig mer glömma bort mig själv, strunta i mig själv. Jag vill aldrig mer vara beroende av den svidande känslan i bröstet när jag ligger med tårar längs kinderna och tycker synd om mig själv. Jag vill leva fullt ut och leva, bara för mig, en stund. 

Jag är fruktansvärt pedant. Det började när jag var liten, jag älskade att städa hela huset och baka bullar tills mamma och pappa kom hem. Att se deras glada miner när de öppnade dörren och kände doften av nybakat och dammråttorna lyste med sin frånvaro. Mitt favoritområde var badrummet. Skura bort beläggningar i badkaret, putsa spegeln, tvätta handfatet, dammtorka hyllorna, tvätta toaletten och ställa tandkrämstuberna och tvålburkarna i storleksordning. Jag älskade när det blänkte och luktade citrus-tvättmedel i hela badrummet, att verkligen kunna se skillnad när man lagt ner så mycket arbete. Jag har blivit lite lugnare på städfronten, trodde jag. För nu när jag bor i kollektiv märker jag hur pedanten i mig vaknar till liv. Jag mår psykiskt dåligt av att känna smulor under fötterna när man går in i köket för att göra sig sin gröttallrik, att se en ostbit ramla ner i soffan samtidigt som Klara tar ett bett av sin smörgås. Det hugger i hjärtat, fingrarna börjar klia och jag måste hålla mig för att inte skrika rakt ut. Ni tycker kanske att jag överdriver en gnutta, och det gör jag lite men det är ändå den känslan jag får av att det är stökigt och skitigt. Jag kan inte riktigt slappna av och må gott i smuts, så är det bara. 

Så i dag, innan jag kunde göra i ordning mig, skurade jag vårat ÄCKLIGA badrumsgolv med hjälp av en liten tvättsvamp, duschen och mina händer. Jag har även tagit disken och ska även dammsuga efter att jag varit ute och tagit en promenad i det otroligt vackra vädret. 

Jag skulle verkligen vilja bo med mig själv (en sån som jag) om jag bodde i ett kollektiv! 

Jag längtar tills Linn kommer hem. Då ska vi dricka vin, göra oss fina och laga mat innan det är dags för utgång. Det kommer bli fett.

Fy fan vad jag är bra! Jag har sprungit som en dåre på rullbandet i dag. Jag höll på i en timme och det blev 8.3 km. Jag hatar att träna kondition, trodde jag, för nu älskar jag det! Svetten rann, jag flåsade som en gnu och musiken dunkade i öronen (tills ena hörluren slutade fungera, fuktskada månne?). Detta måste jag göra oftare!

När jag väl kommit hem från gymmet blev det matlagning. Jag gjorde min citronlax i ugn, potatis och broccoli. Nu sitter jag och degar i soffan framför vänner med mina vänner. 

Jag har ett stort fan av min blogg. Han gillar den så mycket att han till och med viskar min bloggs namn i örat på mig när jag är ute på krogen. Så O, du ska veta att utan ditt engagemang och din kärlek till min blogg, skulle jag lagt ner den för längesen. Det är sådana som du som håller min skrivarflamma tänd. TACK.