Bara några små frågor som dyker upp i huvudet. 

VAD TÄNKTE JAG?

HUR BLIND KAN MAN VARA?

HUR PATETISK FÅR MAN BLI?

HUR KAN MAN LURA NÅGON SÅ MYCKET?

SEN NÄR GICK JAG OCH BLEV BLIND OCH DÖV?

Ta åt dig, ja du, ta åt dig som en svamp drar åt sig vatten. Sug in det bara så får vi se om du drunknar sen. Man kan ju alltid hoppas.

Puh detta kommer ångras i morrn men är man en impulsiv tjej med ett temprament som inte kan hållas i styr så är man. GODNATT. 

Det var längesen det var såhär gött att komma hem till Arvika. Det är så mycket negativa tankar som pluppar upp när jag tänker på staden Arvika. Egentligen inte staden i sig men alla dess mörka små hemligheter och allt folk och allt inskränkt som bara får en att vilja fly. Jag ville fly och det gjorde jag. Tog mitt pick och pack med två underbara vänner och drog till landet i väst. Nu när man själv inte bor här längre så kan man se saker och ting på ett helt annat sätt. När jag satt i busskuren vid tågstationen och väntade på bussen som skulle ta mig till bushen så kunde jag inte annat än att le. Jag såg tanten med kryckan som inte kan prata, hon som har färgat rött och hår och går runt och väser. Pundarkvinnan som var på väg till de offentliga toaletterna nedanför systemet för att komma på "rätt" bana igen. I var och varannan bil som åkte förbi så var det kända ansikten. 

Det är ju faktiskt inte bara negativt att vara härifrån. Jag tycker att småstäder har en charm som inte kan fångas i storstäder. Jag tycker det är skönt att gå på stan och bli igenkänd, ta en fika på sunday med bästa vänner, hänga i strandparken över några öl. Vara med min underbara familj och ta promenader i skogen. Allt det där älskar jag, men man kanske uppskattar det mer när man inte längre lever i det. Att ha distans till saker och ting är en himla bra grej tror jag. 

Att komma hem till familjen och bli mött av en stor kram, puss och ett leende från min minsta syster och sedan krama om mamma, pappa, Joëlle och Nicolas, det var så härligt, jag börjar nästan gråta i skrivande stund för att jag älskar dom så otroligt mycket.

Jag har varit borta i tre veckor men det känns som mer. Jag har verkligen flyttat hemifrån på riktigt nu och det känns faktiskt. Jag har verkligen sett fram mot att komma hem och jag känner mig otroligt glad och lite överraskad över att det känns som det gör. 

I morgon är det begravning för mormors syster. Jag ska sjunga i kyrkan. Till en början tänkte jag inte så mycket på det men ju närmare det kommer så blir jag mer och mer nervös. Man måste vara mentalt förbered inför en sådan speciell spelning. Det krävs mycket av en själv för man vill göra sitt bästa, ge en vacker gåva till sörjande och jag har väldigt höga förväntningar på mig själv att det ska bli så bra som möjligt. Jag har sjungit på två begravningar förut. En av de gångerna var på min farfars begravning. Jag visste från den stunden han försvann att jag skulle sjunga. Jag ville det otroligt mycket och det var inte frågan om; orkar jag? Jag sjöng och spelade amazing grace för jag vet att han ville att jag skulle sjunga den. Han sa det till mig en gång för längesen och jag glömde inte. Jag gav den finaste gåvan jag kunde ge honom och den känslan är så ljuv och fridfull så att det är värt att gå runt och vara spänd och nervös en stund.  

Besvikelse. Jag satte i mitt svenska simkort i mobilen nyss för att se om någon hade skickat ett litet gulligt sms eller så. Jag väntade ivrigt på att det skulle börja tjuta och vibrera frenetiskt  i mobilen. Istället möts jag av TYSTNAD. Fan vad tråkigt känner jag lite spontant. Tänk om man fått en massa gulliga sms om att någon vänlig själ saknar en eller att någon skriver: öj du jag är ju skyldig dig pengar och en vinare eller något i den stilen. Jaja dom som jag bryr mig om vet väl att jag inte använder mitt svenska nummer så jag borde kanske inte deppa i hop. Men om du läser detta och känner dig lite sögen på att överraska mig så vet du vad du ska göra.

Min eftermiddag har spenderats med Linn och vi har tvättat kläder. Vi har ju ingen egen tvättmaskin än så vi fick gå till Mange och tvätta där. Rena kläder är rikedom. Efter det har vi käkat mat och suttit med våra laptops. Jag undrar hur många timmar det kommer bli framför denna dator i denna lägenhet. Antagligen alldeles för många för att vilja veta.

I går skrev jag ju om att det lugnat sig på tooraj-fronten. ACK så fel jag hade. I dag kommer han instruttandes med sin portfölj och sin svarta kappa (jag tror att han skäms över att jobba på ICA och har det som förklädnad, han ser ut som en viktig utländsk man som har mycket pengar i sin prydliga outfit). Han kom fram till kassan där jag sitter och känner mig allmänt schleten. - Vad flott du var i dag, riktigt pen! säger han och synar mig. Jag känner bara lite allmänt: JAG HAR FÖR FAN PÅ MIG  SAMMA JÄVLA ICAKLÄDER SOM JAG HAR VARENDA JÄVLA DAG! Så märkvärdigt kan det väl inte bli. Visst jag hade håret uppsätt i en bulle men jag har aldrig blivit kallad flott eller pen när jag haft det förut. Han måste tycka jag är väldigt vacker så det är väl bara att tacka och bocka. Men ett litet tips till alla där ute som vill ge komplimanger till någon. Gör det inte när man står i sina fula illasittande kläder på jobbet. Det kan liksom inte riktigt tas på allvar då.

Tiden har gått sjukt snabbt i dag. I alla fall när jag var på jobbet. Jag hann knappt tröttna så var det färdigt för dagen, helt sjukt skönt. Efter jobbet däremot har det varit lite segare. Vädret utanför våran lilla lägenhet är inte på topp och de andra jobbar sent. Jag har försökt underhålla mig med saker som matlagning, städning, facebook, musik och kollat program på svtplay.se eftersom vi inte har fixat våran trasiga tv-kabel. 

Till middag blev det fiskpinnar, hemmagjort potatismos och stuvad spenat, precis som den gamla goda tiden. Det var min favoriträtt när jag var liten. Jag saknade mammas mos, jag hade ju inte muskot i som hon alltid har och då blir det inte riktigt lika gott alltså, även om det dög. 

Om man vill få många små flörtar med yngre killar så ska man jobba på ica nära i pilestredet park eftersom det ligger vägg i vägg med ett gymnasium. I dag fick jag besök i kassan av ett asiangang. "Ledaren", som såg ut som vilken asianleader som helst med tofs i nacken och ganska vasst utseende, frågade vad jag hette och om jag var hängde här varje dag. Han sa att vi syns i morrn så då har jag ju något att se framemot. Faktum är att det är rätt coolt att vara svensk tror jag. Ni skulle se den nöjda blicken jag fick när de fattade att jag kom från landet falukorv. 

Ja som ni märker har jag lite skrivkramp, det finns inte så mycket vettigt jag kommer på att skriva om förutom mina uppvaktningar jag får på jobbet. På tal om det så ska jag säga att det står rätt stilla på tooraj-fronten, ni vet han 35+ killen som rom vi skulle ut och ta en kaffe, ev. öl. Lättad över att han fattade galoppen. Det var nog när han pratade om att han kunde erbjuda bil, lägenhet, mat och pengar som jag backade ur. 

Världens godaste kvällsmat. Jag är uppe i det blå efter min, klaras och linns GODA kvällsmiddag. Det blev bakad potatis med handpillade (det heter så på norska haha) räkor med crème fraiche, citron och en god sallad. Vi är alla helt otroligt mätta och nöjda. 

Dagen har spenderats framför TV med chips, godis, pizza, coca cola och 50 cents program på mtv. Härlig bakisdag med andra ord. Förut fick jag dock ett ryck och gick ut och sprang och körde styrka när jag kom hem. Det var otroligt skönt att få röra lite på sig, nu kommer jag somna gott i natt. 

I går var det på festtåget igen. Vi började med vin och god middag som jag lagat till mina sambos. Citronlax med ris och broccoli. Vi drog senare vidare till Mange där det bjöds på romshots, jag skippade det men linn visade vart skåpet skulle stå (eller vart spriten skulle vara) och det blev kalas. En förfest till hann vi med, skulle kunnat skippats eftersom folket där inte var på samma nivå som oss riktigt. Skjortnorskar, fattar ni grejen då? Vi åkte tillbaks till grünerlökka och gick in på memphis innan det var dags för sömn. 

I morrn är det jobb igen och det känns väl inte jättekul men det är ändå helt ok. Jag trivs ju bra där i alla fall. Jag ser faktiskt fram emot att få åka hem till helgen. Det kommer bli hektiskt, många saker som händer. Begravning och dop (ska sjunga på båda) jazzfestival och hang around med vänner och familj. Det blir morsomt!

Jag vet att jag varit dålig med nya bilder men eftersom jag måste betala för att kunna lägga upp fler bilder så har det inte blivit av. Det kommer det kommer..  

WIHOO! Jag är glad som ett barn! Innan jag gick hem från jobbet fick jag reda på att jag har fått fast anställning där :) Jag har ju bara haft ett vikariat eftersom chefen inte hunnit haft jobbintervjuer. Han sa att han tyckte det kändes onödigt att ha fler eftersom jag gjorde ett så bra jobb och lär mig så snabbt. Fan vad gött! Nu behöver jag inte tänka på det något mer. Det är fredag, jag är fast anställd på ett jobb jag trivs med och jag bor i en fin stad med fina vänner och livet står på glänt. Öppen för nya saker, inte längre rädd för att ta steg som skrämmer, nu kör vi!

I går blev jag dock lite arg och fick en klump i magen när jag hörde att det visst är flera som gillar denna stad och tydligen har flyttat hit, men vet ni vad. Jag DRIIIITER IT för jag är världens bästa och världens gladaste och det kan ingen ta i från mig!

ÄNTLIGEN! Jag har nu under några dagar lidit av en mycket jobbig grej. Jag blir aldrig mätt! Jag äter middag och känner mig fortfarande lika sugen på att äta en hel portion till även fast jag redan smällt i mig över mitt vanliga matintag. Jag är sugen på saker hela tiden och det enda jag tänker på är hur jag ska lägga upp min dag i matväg. Magen är svullen som på en bebis och jag trycker i mig saker i förtvivlan för att få någon slags tillfredsställelse. Jag vet inte vad som händer med mig! Jag tror att det kan vara lite att man börjat jobba. Då finns det ingen tid för småätning som jag annars brukar göra och man är i gång på ett helt annat sätt. Jag har ju varit sjuk ett antal gånger under sommaren och kroppen kanske behöver återhämtning. Jag tror faktiskt att det är en blandning av alltihopa. Det har varit mycket tråk och depp ett tag och nu när jag flyttat så känns allt bara så jävla bra och när man mår bra gör man sånt som man gillar. Jag ÄLSKAR att äta. Varför klagar jag egentligen?

Nu sitter jag i alla fall här i soffan i våran lilla lägenhet och känner mig mätt, ja ni läste rätt, mätt som en plätt. Det fick bli min laxsoppa i dag igen med fyra brödskivor varav två det var brunost och gurka på. Är man i norge så är man och då ska det ätas brunost!

I dag har jag faktiskt shoppat lite. Efter jobbet gick jag ner till stan och fyndade på cubus. Det blev en klänning, en tröja och en tunika. Allt tillsammans kostade 140 nok! tre betala för två på redan nedsatta varor, det giller vi. 

Nu blir att kolla på en film eller något och sen kanske en efterrätt, suget börjar redan kännas igen, fan.  

Min vanligaste position nu för tiden.  

Jag överträffar mig själv gång på gång. I dag gjorde jag en mustig laxsoppa med mycket karaktär. Började med att fräsa lök med massa curry och tillsatte morot, vitlök och paprika. Hällde också i vatten och en påse indisk kryddmix. Sedan åkte kokosmjölken på och även potatisen. Till sist tillsatte jag laxen och lät det stå ett tag och momsa till sig. Tillsammans med ett glas vatten och en skiva lingongrova så blev det perfektion. Uhh vad nöjd och glad jag är i magen nu. 

I dag har varit en otroligt seg dag. Jag var jättesnabb med mina sysslor på jobbet och fick sitta i kassan resten av dagen. Det blir så sjukt långtråkigt efter ett tag och i dag var jag nära att somna flera gånger. Jag tror att jag måste börja gå och lägga mig tidigare, nu blir det bara fem timmars sömn varje natt och det är alldeles för lite för att jag ska orka med.

Vädret börjar bli fint ute och jag har lust att gå ut och gå men nu ska jag och Linn bara sitta och prata, filosofera, disskutera, analysera. Det är vi bra på. Klara kommer hem om en stund också, kul eftersom hon alltid jobbar sent annars och att man aldrig hinner se henne. Puss på mina sambos. 

Dagens tänk: 

Tänk vad jobbigt att tvinga sig själv att inte känna. Känna vackra känslor som värmer och bubblar inom en men som kanske i bland förstör, eller man tror att det förstör i alla fall. Som att inte ta chips när man är på diet och det står framme en stor skål på bordet, eller att inte ta en cigg när man är rökare. Tänk vad många där ute som går och känner en massa men som kanske inte vill, inte får. Gåvan att känna vackra, fantastiska fina känslor är ju så jäkla häftigt egentligen, bara känna och sedan bli lycklig. Det är när våran hjärna blandar sig in i bilden som vi vaknar ur drömmen och trycker ner oss själva på jorden. Tråkigt, realistiskt och kanske även i bland förnuftigt.