När började tiden gå i vanlig fart igen? Jag har tyckt att tiden här i Oslo har gått sjukt snabbt, man hinner knappt vänja sig att gå upp tidigt på morgonen förrän det är helg igen. Jag har haft svårt att hålla isär dagarna eftersom allt bara flytit på. Den här veckan däremot går inte alls snabbt. Kanske för att jag vill att det ska bli fredag så att man kan sätta sig på tåget och åka hem till bushen och relaxa eller kanske för att man börjar vänja sig vid livet här. Tanken på att jag ska ha alarmet på 05.20 i två dagar till är inte kul.. JAG VILL SOVA!!!

Jag åt godaste maten på länge förut som käre fredrik gjort till oss tjejer. Det blev pastasallad med mozzarella, pesto, gurka, paprika, parmaskinka och rödlök. Till det hade han gjort en fetaoströra med creme fraiche, rödlök och pesto. Det är killen som vet hur kvinnorna ska tas det. Så ni som tänker komma och bo i vårat lilla kollektiv, nu vet ni vad ni har att leva upp till.

Jag har varit och tränat i dag igen, dock inte lika kul idag. Lite rolig syn när jag står och trängs vid vikterna bland alla uppumpade, solariebruna hunkies och lyfter skrot. I dag var det helt sjukt många sådana på gymmet. Jag har aldrig fattat grejen med att stöna som om man antingen lättar på trycket på toan eller i sänghalmen. Jag blir distraherad och stör mig otroligt. Så, om gymstönare vill ha uppmärksamhet så kan ni väl skrika: TITTA, titta på mig vad jag kan lyfta! Istället för att låta som att ni skiter.

Jag är otroligt seg i kroppen och det blir till att komma i säng tidigt i kväll, men först vänner as usual.

Att höra sanningen, som man redan vet om kan ändå göra lite ont. Jag läste nyss ett vackert mail från en vacker vän. Jag hade rysningar hela tiden när jag läste det. Båda glada och ledsna och rysningar. Jag blev väldigt känslosam för det stod saker där som jag gjorde mig helt varm i kroppen, jag är tacksam för att jag har sådana fina och sanna vänner. Jag blir älskad av de mest underbara personer och jag älskar dem till tusen tillbaka.

Sedan kom den där känslan över mig, den där som gör att kommer i håg hur svag och blind jag var. Hur jag drog mig i från de närmaste för att få vara själv i mitt egna mörka. Att jag faktiskt betedde mig orättvist mot dom som bara ville mig väl. Det är väl så att när man själv inte orkar inse brister och fel så vill man inte heller höra om dom från andra. Speciellt inte de som känner en bäst och som antagligen har rätt. Jag klandrar inte mig själv nu, gjort är gjort och kommer aldrig mer igen. Det är bara gammalt som susar förbi, och innan det fortsätter vidare så reflekterar jag lite. Det är bra att göra det kan jag tro, så länge man inte fastnar och försöker förstå saker som inte går att förstå. Låt det komma men låt det också gå. Det får bli mottot för dagen. 

Jag gillar att springa! Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva, och verkligen mena det. För er som läser min blogg regelbundet så hänger ni med på att jag sprang på rullbandet i en timme förra veckan. Jag var otroligt nöjd över mig själv men samtidigt så visste jag att jag inte kunde leva på det hur länge som helst. Om jag inte gjorde om det inom en snart framtid skulle det förbli en engångsföreteelse. Så, i dag efter jobbet gick jag raka vägen hem för att hämta träningskläder och gick sedan till SATS där rullbandet stod och väntade på mig. Jag kände mig taggad och tävlingsinriktad, jag ville springa mer än 8.3 km på en timme. Svetten rann på i vanlig takt och jag blev rödare och rödare i ansiktet OCH jag slog mitt rekord! Jag var på bandet i h och 10 min och kom upp i hela 9.36 km! Kanske ovärd information men jag är stolt över att jag kommit i gång bara, that´s all.

Jag undrar hur många timmar jag suttit framför tv:n och kollat på vänner? Det är i alla fall vad jag gör precis just nu och troligen kommer fortsätta med tills jag går och lägger mig, så, ha en bra kväll allihopa.

Julia, du skulle vara perfekt att bo i hop med! Du har rätt i att vi ska bo tillsammans någon gång. Jag saknar dig vet du, jag saknar din vitlöksdoft på fingertopparna och våra fantastiska middagar som vi brukade göra efter att vi varit på badhuset och gymmat. Jag saknar dina skrattanfall och dina röda blommiga kinder. Jag saknar dina kramar och dina vackra ord som gör mig varm. Det är så skönt att veta att du har det bra i nz, du har det så roligt där borta och tiden kommer bara rinna iväg. Så innan du hunnit blinka så sitter du tillsammans med ganget, visar bilder, äter chips och pratar om allt mellan himmel och jord. Det kommer bli great!

Det kan ju faktiskt inte bli bättre. Att äta sushi en söndagskväll när man är sliten sen gårdagen, hungrig och allmänt sugen på något gott, det är fantastiskt! Jag hade inte prövat sushi innan jag flyttade hit till Oslo. Jag har ju verkligen gått miste om någonting i mitt liv. Det är den perfekta maten om man vill få sitt saltbehov stillat och samtidigt känna att man äter något fräsch, lätt. Jag och Linn beställde in tre extra bitar var efter våran 10 bitars tallrik var slut, perfekt!

I går var en kul kväll, jag och Linn styrde byn allmänt. Vi hann med mycket, förfest hos Linns arbetskamrat, strosning på karl-johan, hang med en fransman och en holländare, cafe 33 med arbetskamrater till mig, skönsång längs grünerlökkas gator, och tillslut varma smörgåsar och öl väl hemma. 

Jag älskar söndagar. De är så kravlösa på något sätt. Man kan sitta inne och ha vänner-maraton, äta choklad och hänga framför datorn utan att få dåligt samvete för att man inte gör något vettigt. 

Dagens sanning. 

Jag hatar att göra människor ledsna. Jag hatar att känna mig taskig, känslolös och kall. Jag vill vara alla till lags och kan i bland glömma bort mig själv och göra saker som jag egentligen inte alls vill bara för att göra andra glada. Jag vill aldrig mer leva för någon annan, jag vill aldrig mer glömma bort mig själv, strunta i mig själv. Jag vill aldrig mer vara beroende av den svidande känslan i bröstet när jag ligger med tårar längs kinderna och tycker synd om mig själv. Jag vill leva fullt ut och leva, bara för mig, en stund. 

Jag är fruktansvärt pedant. Det började när jag var liten, jag älskade att städa hela huset och baka bullar tills mamma och pappa kom hem. Att se deras glada miner när de öppnade dörren och kände doften av nybakat och dammråttorna lyste med sin frånvaro. Mitt favoritområde var badrummet. Skura bort beläggningar i badkaret, putsa spegeln, tvätta handfatet, dammtorka hyllorna, tvätta toaletten och ställa tandkrämstuberna och tvålburkarna i storleksordning. Jag älskade när det blänkte och luktade citrus-tvättmedel i hela badrummet, att verkligen kunna se skillnad när man lagt ner så mycket arbete. Jag har blivit lite lugnare på städfronten, trodde jag. För nu när jag bor i kollektiv märker jag hur pedanten i mig vaknar till liv. Jag mår psykiskt dåligt av att känna smulor under fötterna när man går in i köket för att göra sig sin gröttallrik, att se en ostbit ramla ner i soffan samtidigt som Klara tar ett bett av sin smörgås. Det hugger i hjärtat, fingrarna börjar klia och jag måste hålla mig för att inte skrika rakt ut. Ni tycker kanske att jag överdriver en gnutta, och det gör jag lite men det är ändå den känslan jag får av att det är stökigt och skitigt. Jag kan inte riktigt slappna av och må gott i smuts, så är det bara. 

Så i dag, innan jag kunde göra i ordning mig, skurade jag vårat ÄCKLIGA badrumsgolv med hjälp av en liten tvättsvamp, duschen och mina händer. Jag har även tagit disken och ska även dammsuga efter att jag varit ute och tagit en promenad i det otroligt vackra vädret. 

Jag skulle verkligen vilja bo med mig själv (en sån som jag) om jag bodde i ett kollektiv! 

Jag längtar tills Linn kommer hem. Då ska vi dricka vin, göra oss fina och laga mat innan det är dags för utgång. Det kommer bli fett.

Fy fan vad jag är bra! Jag har sprungit som en dåre på rullbandet i dag. Jag höll på i en timme och det blev 8.3 km. Jag hatar att träna kondition, trodde jag, för nu älskar jag det! Svetten rann, jag flåsade som en gnu och musiken dunkade i öronen (tills ena hörluren slutade fungera, fuktskada månne?). Detta måste jag göra oftare!

När jag väl kommit hem från gymmet blev det matlagning. Jag gjorde min citronlax i ugn, potatis och broccoli. Nu sitter jag och degar i soffan framför vänner med mina vänner. 

Jag har ett stort fan av min blogg. Han gillar den så mycket att han till och med viskar min bloggs namn i örat på mig när jag är ute på krogen. Så O, du ska veta att utan ditt engagemang och din kärlek till min blogg, skulle jag lagt ner den för längesen. Det är sådana som du som håller min skrivarflamma tänd. TACK. 

Det känns lite tungt. Jag är inte alls sugen på att jobba. Att gå upp råtidigt och ha ångest för att man sovit för lite och sedan när man är ledig vara alldeles för trött för att hitta på något roligt. Jag skulle faktiskt vilja vara hemma i bushen hos familjen ett tag till, bara få vila och bara vara. Men nu är läget som det är, jag har väl bara en dålig dag. Man ser hela tiden framemot när man får åka hem. Ljuspunkterna är när man ska åka till Sverige och veckorna som går i mellan har liksom inget värde. Det är lite tråkigt att jag inte bara kan leva här och nu och slippa sätta upp hållpunkter. Jag måste börja göra saker som jag tycker är roligt här och inte bara gå hem efter jobbet och sova som jag gjort i dag för det blir bara deppigt. 

Helgen som varit har varit väldigt kul men den gick alldeles för kort och jag hann inte riktigt träffa alla som jag ville. Höjdpunkten var nog när jag och Linn åkte kollektivtrafiken i Arvikacity. Det börjar med att Linn får bussen att vänta på mig lördagmorgon helt utan problem. Våran busschaufför, Gun-britt blev genast våran bästa vän och när vi tog bussen in till stan igen för en runda på marknaden så stannar vi plötsligt på torget med bussen och vi står där ett bra tag. Tillslut stänger Gun-britt av motorn och frågar: Det är ingen av er som har bråttom eller? Varpå vi svarar nej. Då svarar hon efter en liten stund; Nä för di ä å köper kokosböller te mä vöttö. Jag och Linn kollar på varandra och viker och sedan av gapflabb. Bussen var redan försenad 20 minuter redan och så sitter vi och väntar på Gun-britts son som är och köper (de traditionsenliga) kokosbullarna. Att komma från en storstad där man knappt stannar när någon springer över vägen eller bryr sig om någon förtvivlat springer efter bussen när man kommer några sekunde försent till att chilla med Gun-Britt, helt UNDERBART! 

För er som inte vet har jag färgat och klippt håret, jag är numera brunett och tror väl att jag trivs även om det känns väldigt konstigt att se sig i spegeln. Jag kan ju inte ladda upp fler bilder så det blir ingen bild, inte i dag i alla fall. 

Nu går jag snart och lägger mig, jag behöver sömn, vakna upp som en gladare människa. För nu är jag inte alls glad. Nu tänker jag alldeles för mycket, mitt gamla liv gör sig påmind och jag hatar det.

Usch vad tråkigt och ensamt det blev. Linn och Klara har flytt landet och Lina jobbar sent i dag så jag är alldeles ensam. Jag brukar annars tycka att det är skönt att vara själv, man kan sjunga högt så att det skallrar i våran "takkrona", breda ut sig i soffan och bara softa i tystnad och ro. Men det är bara för en stund man vill vara ensam, det blir lätt långtråkigt och jag känner ju inte så många här i Oslo än så det blir att man hänger hemma om man inte orkar ta en promenad typ. Nu sitter jag och har kokat mig en kopp té och värmer en chokaldbolle i ugnen (vi får fixa flera linn) och tänkte dra en filt över mig och bara mysa.

När jag bara har mig själv så kommer tankar, en massa tankar och känslor. Som ett vågskvalp väller de över mig och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Jag är upprymd för att jag ska hem, lite stressad (ingen aning varför) och lite sugen på att gråta (vet inte riktigt varför där heller faktiskt). PMS är nog en bra förklaring så i stället för att grunna över varför jag grunnar och känner så skyller vi på det.

Vackert, den går om och om igen:

http://www.youtube.com/watch?v=HMrqBldlqzA